Fragment Zweeds

Arkfararna

Inledning

Vi gav oss av ifrån vårt land eftersom vattnet dränkte de våtmarker där vi brukade fiska. Strandkanten flyttade sig hela tiden högre och högre uppför den bergssluttning där vi brukade breda ut vår fångst på tork, och i flera år försökte vi också att flytta längre och längre upp på sluttningen. Men till slut gick det inte längre. Vattenmassorna hotade våra hus, barn drunknade, skördarna och fångsterna ruttnade. Vi beslöt oss för att ge oss av och flytta långt österut, till en plats långt inåt landet, där det enligt vad som kringströvande folk från rattikastammen påstod, fanns båtbyggare som skulle bygga den största farkost som någonsin byggts och nu sökte man arbetskraft. Vi köpte en åsna och ett tält gjort av djurhudar och vi lärde oss hur man skulle hantera såväl åsnan som tältet. Därefter gav vi oss av inåt landet, långt ifrån de träskområden och ankdammar där vi levt i många generationer. Far hade bett sina bröder och brorsöner att lysa upp vägen ut ur byn med facklor. Han kastade en sista blick över de båtar som han hade byggt. De låg sida vid sida i vattenbrynet. Han sjöng när vi gav oss iväg, men den som lyssnade uppmärksamt kunde höra hur han egentligen uttalade förbannelser.

När vi uppifrån krönet på den första kullen blickade tillbaka såg vi hur facklorna där nere spreds åt olika håll. Alla gick de hem till sig. Jag förstod vad de skulle säga till varandra när de låg där i sina hängmattor. Att det inte alls var den stigande vattennivån som var den verkliga orsaken till att vi gav oss iväg från Kanaans land. Utan att far hade rättat sig efter mors önskningar. Och att vi skulle komma att ångra oss och innan årstiden var till ända skulle vi vara tillbaka.
Själv hade jag gärna avstått från facklorna och alla välmenande avskedsfraser. Helst hade jag velat resa iväg utan att någon lagt märke till det. Ändå kunde jag inte låta bli att ropa uppifrån krönet. Jag ropade: "Det kommer att bli bra därborta, mycket bättre än här! Ni kommer säkert att få höra talas om oss i sångerna och berättelserna." Min röst hördes sprucken, jag hade blivit hes av de sista dagarnas hårda arbete. Jag ansträngde mig så till den grad att krukorna som hängde i oket på mina axlar klirrade mot varandra. Jag var just på väg att ropa ännu mera, men jag hejdade mig när jag såg att en dörr öppnades och det sipprade ut ljus. Skulle det komma ut någon och vädja att vi skulle stanna kvar? Jag lyfte av mig oket och lät ena änden av det vila mot marken. Vi hade bara tagit oss uppför en enda bergssluttning och jag kände redan att jag behövde vila mig.
Men det kom inte ut någon genom dörren. Med hjälp av facklorna tändes oljelamporna och därefter släcktes facklorna. Min far sa: "Skrik inte så där och var rädd om dina saker, Re Jana. Utmana inte ödet och visa inte din glädje om du vill undvika nya planer på att motarbeta oss." Jag lyfte upp oket igen och fortsatte att gå. Det var inte alls fråga om någon glädje, det visste jag lika bra som han. Det var bara ett vagt, ogenomtänkt verkställande av mammas plan.

Vi bildade en märklig karavan. Längst fram gick Alem-trashanken, en vägvisare som inte var släkt med oss, men som följde med oss för att visa oss vägen. Han tillhörde rattikastammen. Och precis som alla andra rattika var han mycket illa klädd, levde för dagen och förväntade sig inte något svar när han hälsade på oss. Vi kallade honom trashanken på grund av hans långa mustasch, hans hängande axlar och hans kläder, som hade samma gråbruna färg som den lervälling i vilken han tvättat dem. Han luktade inte väldoftande olja som vi, utan fett. Att far hade tagit honom i sin tjänst berodde helt och hållet på hans talanger. Med hjälp av de små avtrycken på marken och de nästan osynliga pälshåren som fastnat på de taggiga buskarna kunde han se åt vilket håll de djur som vi följde efter hade gått. Han lärde oss att titta med halvslutna ögon. Om man tittade med hela ögat såg man bara de gropar i marken som regnet åstadkommit. Men genom att titta med halvslutna ögon, genom ögonvrån, med ett snabbt ögonkast, eller kisa genom ögonfransarna, kunde man uppfatta ett streck i landskapet, det spår som man förlorat.

Han hade sin son med sig, en pojke som inte ens var hälften så gammal som jag. Han hette Put. Han var lika mörkhyad som jag, så till och med de rattikamän, som vi mötte på vägen, trodde att han var en av oss. Han var mycket pigg och vaken. Hans far ville att han skulle lära sig läsa avtryck i marken, titta mot horisonten, lära sig urskilja formationer i landskapet som kunde avslöja att det fanns klippor eller vatten. Men pojken var inte alls intresserad av sådana saker. Hans uppmärksamhet var helt och hållet riktad mot oss. Han var den förste att upptäcka om någon höll på att få en böld under en nagel eller om vi blivit brända av solen. Sen ropade han: "Pappa, jag är dödstrött" men ändå fortsatte han att springa omkring, till och med långt efter det att vi slagit oss ner och ibland även sedan vi fallit i sömn.
Bakom Alem gick åsnan. På dagen var den ung och arbetsam, men på nätterna drömde den om piskor och slag och skriade oavbrutet som bara en åsna kan, vilket gjorde det omöjligt för oss att sova. Åsnans bog var försedd med madrasserade selar för att förhindra att den fick skavsår. Den drog släden av vass på vilken min mor låg. Släden vilade på byglar som hängde på hans flanker. Själva släden släpade på marken. Den som ville följa efter oss behövde bara titta på de spår som ekipaget lämnade efter sig i marken. Min mor låg insvept i täcken fyllda med torrt gräs. Inte för att det hjälpte särskilt mycket. Redan efter några dagar var hennes rygg alldeles blå av allt skumpande över den ojämna marken, och hennes nacke hade blivit nästan kal. Vi stannade oftare för att hjälpa henne att ändra liggställning än för att dricka. Och sen kom jag, Re Jana. Jag var ännu inte riktigt fullvuxen. Mina armar och ben växte inte lika snabbt som tidigare. Jag var nästan lika lång som far och jag kunde för mitt ok använda de rep som han hade slagit åt sig. Jag bar krukorna med oljor och väldoftande örter. När jag snubblade till slog krukorna ihop och det hördes som en liten, klingande orkester. Närmast mig på oket bar jag mitt vattenförråd. För att vänja mig vid det torra inlandsklimatet drack jag kalebassvis med vatten. Alem påstod att det hjälpte. Precis som torrt bröd tar bort känslan av sjösjuka på en båt, så hjälper lite vätska i magen mot andnöd och ängslan till lands. Jag trodde blint på Alems ord. Han var en vandringsman, han hade sett världen! Mitt intresse för hans folk hade jag aldrig kunnat dölja, för de stora barnaskarorna, för det sätt på vilket de på mornarna ruskade sängkläderna, precis som sjöfåglarna gör med sina fjädrar, och hur de i en handvändning snodde ihop sina ägodelar som de sedan slängde över åsneryggarna. Barnen lyfte de upp och placerade dem på höfterna och så gav de sig iväg. De kunde vandra i flera dagar utan mat och redan som barn fick de vänja sig vid tärande hunger. Brist på mat var bara något obehagligt.

Sist i raden gick far. Han utgick ifrån att en rattika sällan hade rätt i sina uttalanden och betalade därför lön därefter. Han vägrade att dricka något som inte först var kokat och därför nöjde han sig många gånger med att innan solnedgången endast dricka de soluppvärmda droppar som samlats i björnbärsblommornas kalkar. Därför blev han sjuk av livet i inlandet. Han plöjde med sin käpp i marken som om den inte tjänade honom som stöd utan som åra. Han var inte van vid att gå långa sträckor. Tidigare hade han knappast gått längre än längden på sin båt. Han hade starka armar, men med benen var det sämre ställt. Ändå snubblade han aldrig, inte för ett ögonblick tappade han kontrollen över ojämnheterna på stigen. Det var av största vikt att han hade bra balans, eftersom han bar den för resan specialbyggda buren med silkesmaskar. I buren fanns också små mullbärsfikonskott, som hade sina rötter i vatten och om han snubblade kunde silkesmaskarna komma att drunkna. Och han bar även på lerkrukan med glöd, den som skulle rädda oss från hunger och kyla. Men framför allt uppfyllde han min mors dröm - han förde henne bort från vattnet. Han infriade löftet om att slå sig ner i stenöknen, att söka ett nytt arbete och en ny boplats, långt borta ifrån träskmarkens nervpåfrestande tidvatten. Vi gick i flera veckor. Vi lämnade det landskap som vi så väl kände. Vi tog oss över flodbäddar, fyllde våra vattenförråd och drog vidare genom de torra landområdena där bitar av förstenad kalk stack upp genom det tunna jordlagret. Vi passerade totalt kalbetade betesmarker, snedvuxna akaciaträd, fruktlösa fikonträd, och övernattade under tamarisker med sprucken bark och blad mjuka som fågeldun. För varje dag som gick gjorde far en knut på repet runt midjan. Till sist blev repet så kort att det inte längre nådde runt hans smala midja. Han var alldeles grå i ansiktet. Tomheten, de stora stenblocken, avsaknaden av vass och moskitmyggor gjorde honom håglös. Varje kväll tvättade han min mor med det vatten han hade sparat. Han värmde det till kroppstemperatur. Själv drack han bara så pass mycket att han orkade stå på benen. Hela resan till skeppsbygget bad vi honom att dricka mera. Men först när vi passerat den klippa bakom vilken vi tydligt kunde höra hammarslagen och han såg den väldiga farkost som vi hört talas om, tog han utan att säga ett enda ord vattenkärlet som hängde över min axel och höll upp det så att det skymde utsikten över skeppsvarvet och tömde det till sista droppen.

De kringströvande rattikamännen hade faktiskt talat sanning. På andra sidan de kantiga bergskammarna, på den plats där man förväntade sig att hitta ingenting eller på sin höjd en liten boplats, hade man byggt upp ett stort skeppsvarv. Platsen var snustorr och täckt med stenblock, så när som en liten vattensamling omgiven av buskar och snår. En massa människor rörde sig hela tiden på området. Det första som slog emot en var lukten av tjära. Sen kunde man börja urskilja röster. Luften var full av hammarslag och hyveldrag. Rasslet från borrarna hördes över krönet. Och sen, när man kommit upp till toppen, såg man plötsligt något som påminde om en stad som höll på att byggas. Det kändes konstigt att se alla dessa högar av virke i ett sådant här skogfattigt område. Vinden fick hyvelspånen att virvla upp i luften som vore det damm. Överallt fanns tält, hus och hyddor byggda av stenblock. I dessa bodde arbetare, som sprang omkring som flitiga myror därnere. Mot bergssluttningen låg det mest iögonfallande tältet dit alla stigar verkade leda. Tältet var rött som om det vore indränkt med oxblod. Tältöppningen vette mot dalen, som om den gäspade mot varvets hjärta, mot den plats som fick oss att känna oss torra som fnöske i munnen.

I en bred urholkning som gjorts i den hårda marken stod en jättestor byggnadsställning, som med sin spindelväv av horisontella och vertikala stöttor och bjälkar verkade ha fångat ett båtformat byggnadsverk. Det här var vad man hade skrattat åt hemma i träskmarkerna - ett skepp mitt ute i öknen. Bygget var precis påbörjat. Det gav snarast intryck av en båtritning. Visserligen kunde man redan ana båtens storlek, men allt verkade fortfarande vara på planeringsstadiet. Dock avslöjade förråden av trävirke och tjära byggarens ambitioner. Det första som arbetssökanden som vi kände vid denna anblick var, att projektet där nere i dalen bars upp av utomjordiska krafter, inget som hade stannat vid enbart en dröm och en tanke. Möjligen var det detta som fick min far att så glupskt tömma vattenkrukan.

Översättare: Boerje Bohlin